Museers samarbete på 1930- och 1940-talet

Mattias Legnér, professor i kulturvård och docent i historia vid Uppsala universitet – Campus Gotland, fick ett vistelsestipendium under 2019 för arkivstudier i Finland.

”Mattias, kan du berätta om projektet?”

– Föreställningen att nästa storkrig skulle involvera civilsamhället och bli förödande var utbredd på 1930-talet. Det skulle inte bara bli en konflikt mellan krigsmakter utan mellan kulturer, där den civila befolkningen skulle utsättas för hårda prövningar. Om ett samhälle alls skulle överleva nästa krig behövde det utveckla sätt att skydda sin kultur och sitt kulturarv. Boken undersöker hur detta gick till och hur strategierna hängde samman med bredare föreställningar om nordisk och nationell historia.

Skydda samlingarna vid bombanfall

– Historien användes mycket livligt i offentliga tal, kyrkor och monument byggdes in i olika skydd, museiföremål evakuerades till skyddsrum, museipersonal instruerades om hur de skulle skydda samlingarna vid bombanfall. Kulturarv användes också för att stärka försvarsmoralen och för att peka ut fiender.

Solidaritet mellan länderna

– De nordiska länderna kunde inte enas kring en gemensam utrikespolitik. I stället blev kulturellt utbyte som betonade solidariteten och de historiska banden mellan folken viktigt för kontakten mellan länderna. I Norge och Danmark användes kulturarv i ideologiska syften av ockupationsmakten efter 1940, och i Finland togs det i bruk för att beskriva fienden Ryssland som barbariskt. De nordiska länderna representerar på så sätt olika förhållningssätt till krig och kulturarv. I samtliga fall användes dock kulturarv aktivt av museer för att konstruera visioner om framtiden, då samhället kunde återgå till det normala. Undersökningen bygger på arkivmaterial och litteratur från tiden, och ska mynna ut i en bok som ges ut i Sverige på Makadam förlag hösten 2020 eller våren 2021.

Svenskt stöd i krigstid

– Sedan tidigare har jag undersökt hur finska museer förberedde sig på Vinterkriget och Fortsättningskriget, hur opinionen för Finlands sak såg ut i Sverige, och brev från finsk museipersonal till svenska kollegor. Svensk personal tog emot barn från de finska kollegornas familjer, och museer i Sverige samlade ihop pengar och skickade till Finland. En svensk delegation besökte Finland sommaren 1940. Det finns många brev kring detta i de finska arkiven, och även andra relevanta dokument.

Fondens bidrag hjälpte till i arbetet

– Vistelsen gällde besök vid Nationalmuseets och Museiverkets arkiv för att finna korrespondens och andra arkivhandlingar som kan berätta om utbytet mellan svenska och finska museer 1938–1946. Åbo besöktes under en dag.

Nya kontakter

– Kontakter med museologer i Helsingfors och Åbo togs, framför allt med Nationalmuseum, men också med en pensionerad museitjänsteman från Åbo stadsmuseum. Just inom detta projekt fortsätter samarbetet förmodligen inte, men jag har hittat andra kontakter vid Helsingfors universitet som jag skulle vilja knyta och utveckla vidare, berättar Legnér.

Intressant gemensam historia

– Jag lärde mig om de omfattande kontakter som fanns mellan svensk och finlandssvensk museipersonal i Helsingfors och Åbo på 1930- och 1940-talet. De kommunicerade på svenska och det gjordes också besök i Stockholm och Helsingfors. Det var intressant att se omfattningen på samarbetena och hur den historia som varit gemensam för Finland och Sverige underlättade relationerna, avslutar han.